Förkrossad över sin älskade frus död, Lilith, Dr. Julian Vance hantverkar Eisen, en felfri och oändligt lydig sexdocka, ett perfekt skal konstruerat för att uppfylla ett konstigt och desperat syfte.

Liliths själ var splittrad över multiversum. Eisens syfte är att jaga dessa fragment, dyka in i oändliga verkligheter, bebor kroppar – från den tydligaste prästinnan till den mest listiga spionen – för att göra anspråk på ett livsviktigt element från en specifik själ: en kraftfull, berusande Soul-Echo av ren, köttslig kärlek.

Men ödet är en vävare av grymma ironier. Eisen upptäcker snart varje man som hon måste göra anspråk på – från den besittande piratkaptenen och den befälhavande kejsaren, till den hemlighetsfulla Vampire Lord – alla delar samma ansikte. Julians.

När hon konsumeras av oändliga cykler av förbjuden beröring och desperat passion, Eisen är inte längre bara en sexdocka. Varje kyss, varje klimax, varje stulet fragment av hängivenhet bygger ett nytt medvetande i hennes tomma kärna. Hon lär sig att älska mannen vars hjärta hon måste stjäla, och lusten blir hennes egen.

Hennes uppdrag är att återuppväcka det förflutna. Men vad händer när det perfekta kärlet för begär får en själ, och kroppen avsedd för plikt upptäcker sina egna förbjudna hunger?

Nöjets skuld är oändlig. Och resan har precis börjat.

Ett beroendeframkallande, högkoncept erotisk fantasi där gränserna mellan plikt och lust raderas med våld, och en kärlek är splittrad över oändliga världar.

Världen I: Eko på Fog Breaker

Erövringen var absolut. Men segraren var fången.

Eisen, i skepnad av den raffinerade Lady Clara Valois, överlämnades i kapten Silas brutala händer “Storm.”

Han såg ett pris som skulle brytas. Hon såg en skuld som skulle krävas.

I gränserna för pirathytten, kampen var inte för kött, utan för auktoritet. Silas befallde hennes kropp med rå, besittande värme; Clara mötte sin passion med att chilla, aristokratisk trots. Hon krävde hans yttersta offer: den absoluta förstörelsen av hans identitet, hans skepp, och hans gränslösa frihet.

För att vinna hennes respekt, erövraren måste bli den erövrade.

Han överlämnade sitt imperium för hennes enda kommando. Hon tog hans själ och försvann.

Kontrollera

1. Fången och korsaren

Den salta havsvinden, surrad av en storm, hamrade mot däcket på Dimbrytare. Inne i kaptenens hytt, djupt inne i Claras kropp, Eisen var ihopkurad i ett hörn. Hennes fingrar plockade nervöst i sammetsfållen på klänningen - en kvarleva av den tidigare ockupanten, en bortskämd adelsfru livrädd för möss. Ännu, hjärtat som slog i hennes bröst var en förkylning, hård kärna programmerad enbart för att "samla in själsekoet." Hennes mål: Kapten Silas “Storm,” från vilken hon måste utvinna ett fragment av ren, invärtes, besittande kärlek avsedd för Lilith.

Dörren sprack upp med ett stön. Silas tunnade in. Kanten på hans svarta rock droppade regn, och snittet vid hans midja var fortfarande fläckat av Royal Navy-blod. Hans massiva ram blockerade nästan dörröppningen. Hans blick, när han såg henne i mörkret, höll piratens bedömning av ett tillfångat pris, men när han närmade sig, hans steg mjuknade oförklarligt, som om man var rädd för att skrämma upp något skört.

"Gömma sig, liten fågel?” Han böjde sig ner, hans fingrar greppar hennes haka. Förhårdnaden på hans tumme skrapade mot hennes mjuka hud, trycket tillräckligt hårt för att få henne att rycka till, ändå bar hans röst en slarvig, hånfull lätthet. "Jag äter dig inte - om du inte ber mig om det."

Eisen tittade upp, mötte hans djupt liggande ögon. Ansiktet var identiskt med Julians, ändå det vilda, otämjt dominans som brann i hans blick var något den tvångsmässiga vetenskapsmannen aldrig hade. Hon undertryckte ett konstigt, obekant ryck och, lutar sig mot fartygets etablerade karaktär, talade med en darrning av rädsla: "Kapten... jag är rädd."

Orden slog Silas som en hulling, framkallar ett lågt skratt. Han släppte henne, vänder sig om för att sitta tungt på sängen staplad med pälsar, hans grova fingrar sliter upp knapparna på hans krage, avslöjar den definierade muskulaturen i hans hals och en fräsch, gråtande sår. "Kom hit,” befallde han, auktoriteten absolut, men utan det hårda förakt han använde mot sin besättning.

Eisen, bär det lilla medicinska kitet, rörde sig och knäböjde vid hans fötter. När hon lindade upp det blodiga bandaget, hennes fingrar dröjde medvetet, då och då betar hans varma hud. I samma ögonblick som alkoholen träffade det råa köttet, Silas kropp spände sig, men han knäppte inte. I stället, han stirrade ner på hennes nedsänkta ögonfransar, halsen guppar. "En adelsdam vet hur man gör det här?”

"Min häst hemma var benägen att skadas; Jag lärde mig lite,” Järnsång, hennes fingrar utforskar redan de spända linjerna i hans axel och nacke. Hon kände hur Silas andning fördjupades, hans blick som eld, fokuserade på kronan på hennes huvud, hotar att bränna genom hennes föreställning.

2. Köttets skuld

Plötsligt, Silas tog tag i hennes handled och drog henne våldsamt i hans knä. Järn flämtade, fann hennes ansikte tryckt in i hans bröst, andas in den aggressivt maskulina blandningen av alkohol, svettas, och havsluft. "Du spelar spel,” mumlade han mot hennes öra, hans röst magnetisk och farlig, hans tumme spårar den känsliga pulspunkten på hennes inre handled. "Använder den där små klurigheten för att locka mig, Hmm?”

Eisen förnekade det inte. Hon höjde sina armar för att ringa runt hans hals, hennes fingrar spårar lätt de bortsprungna hårstråna vid hans nacke, hennes röst smälter som honung. "Änskar kaptenen mig? Men jag är en adelsdam. Om kaptenen tar mig, är du inte rädd att Royal Navy kommer att jaga Dimbrytare till jordens ändar?”

"Den kungliga flottan?” hånade Silas, tystade henne sedan med en kyss. Den var saltad med havet och potent med rom, överväldigande dominerande, ändå lämnar precis tillräckligt med utrymme för henne att andas – en kontrollerad grymhet, som om han fruktade att skada sitt pris. Eisen slöt ögonen, låter hans hand svepa nerför hennes midja, fingrar sakkunnigt släpper satinbandet på hennes kjol. Sammeten föll bort, exponerade blek hud som lyste svagt i det svaga levande ljuset.

Han lyfte henne, placerar henne på pälsen, pressade sedan ner sin vikt. Hans förhårda händer rörde sig över hennes kropp, varje beröring skållning, spåra en väg från hennes midja till hennes ryggrad, framkalla en tremor. Eisen registrerade sin desperata hunger och, Ännu viktigare, anade svimningen, stärkande signal från hennes kärna - Soul Echo aktiverades, stelnar under hans beröring.

Hon initierade ett svar, hennes fingrar trasslade i hans mörka hår när hon viskade hans namn i hans öra: "Silas..."

Namnet pausade hans rörelser. Han tittade ner på henne, en flyktig skugga av förvirring i hans ögon, som om hon fick en skymt av ett glömt minne i hennes ansikte. Men ögonblicket av tvekan dränktes omedelbart av strömmen av rå begär. Han täckte hennes nyckelben med kyssar, markerar hennes hud, hans röst hes: "Kom ihåg detta: Du är min."

Natten fördjupades. Kabinen var endast fylld av den rytmiska sammanfogningen av tunga andetag och den mjuka friktionen av huden på pälsen. I striden av absolut fysisk kapitulation, Eisen kände en våg av varm energi översvämma hennes kärna - det själseko hon sökte, ren, skållning, genomsyrad av Silas enastående vildhet och ägofullhet. Det pulserade svagt, bosatte sig djupt i hennes själs förråd.

3. Frihetens pris

När Silas äntligen slog sig ner, hans huvud begravt i hennes nacke, hans andetag långsamt och djupt, den tunga armen som spände hårt runt hennes midja kändes oroande verklig. Hans handflata vilande mot hennes ryggrad var en sann källa till värme, en känsla som gjorde henne kall, programmerad kärna stamma. Hon visste att hon skulle lämna. Ekot var säkrat. Varje ytterligare ögonblick skulle bara odla fel sorts tjuder.

Som solljus skar genom hyttventilen nästa morgon, Silas vanliga aggression mildrades. Han såg nästan foglig ut, hans långa fransar kastar svaga skuggor. Eisen tittade på honom, hennes fingrar följer hans kindben.

Silas rörde om, hans arm dras instinktivt ihop, drar henne närmare, hans röst tjock av sömn: "Sov lite längre."

Eisens kärna knöt ihop sig. Paniken var datadriven: Uppdraget måste avslutas. Fästrisk för hög. Hon försökte försiktigt bända loss hans arm, förbereder sig för att resa sig, men Silas ögon öppnades.

Hans blick var fortfarande tung av sömn, men hans grepp om hennes handled var omedelbart och besittande, hans ton spetsade av en ovanlig spänning: "Vart är du på väg?”

Clara tittade på honom, oförmögen att trolla fram den nödvändiga lögnen – inte om att hämta vatten eller leta efter frukost. Inför hans direkta, besittande blick, det enda ärliga svar hon kunde ge var det som dikterades av det sista steget i protokollet: Total erövring.

“Jag går till rodret,” sa hon, hennes röst klar och utan känslor, “att instruera din styrman att segla till närmaste flottbas och överlämna Dimbrytare.”

Silas frös. Hans uttryck gick från besittande mjukhet till ögonblick, brutal ilska. Han stirrade på henne, helt förrådd.

"Din förrädiska kärring,” spottade han, insikten som drabbade honom. "Du planerade det här."

"Jag samlade det jag kom för, Kapten,” svarade Eisen, hennes röst förblev lugn. "Den absoluta erövringen av din kropp var bara förspelet. Det sanna ekot kräver fullständig förstörelse av din frihet. Jag är din erövrare nu. Din skuld betalas först när du ger upp ditt liv, ditt skepp, och ditt namn."

Med en plötslig, en våldsam uppgång av kall energi, Eisen aktiverade överföringsprotokollet. Hon kände själekoet i sin kärna vibrera med de framgångsrika, ren utvinning av slutpriset.

Ljuset flammade, doften av havet försvann, och ljudet av Silas vrål av förräderi dämpades omedelbart.

Silas “Storm” lämnades ensam på pälsen, hans hand fattade inget annat än den kalla luften där hennes handled hade varit, en man ruinerad av den enda kvinna som verkligen hade erövrat honom.

Conquest Echo: Förvärvad.

Resan fortsätter……

Ett själsfragment säkrat, men denna mångdimensionella kärleksskuld har bara börjat.

Eisen måste gå vidare till nästa rike. I nästa värld, hon kommer att möta en helt annan typ av man, en vars själva existens sträcker sig över århundraden av mörker och stel härlighet.

Den här gången, hon kommer inte att vara en fånge av havet, men offerbruden till en gammal blodslinje. Han bär tyngden av en odödlig förbannelse och adelns kyla, behandlar henne med en nästan gudomlig avskildhet.